Avhandlingen berör frågor om vad social hållbarhet och mänskliga rättigheter betyder lokalt. Vad händer när globala normer som just hållbarhet och mänskliga rättigheter omsätts i praktiken?
- Agenda 2030 har spelat en väldigt stor roll för många kommuner i att omsätta dessa globala normer till praktik, inte minst för Malmö stad, som är centrum för min fallstudie. Agendas fokus på mätbara och tydligt kommunicerade mål är lockande då den kan manifestera både initiativkraft och möjlighet till uppföljning. Men översättningen är ofta inte så självklar som man kan föreställa sig och i praktiken finns redan många etablerade normer, organisationer och tillvägagångssätt som ska samsas, säger Emelie Lantz.
- Fokuset för min studie har varit partnerskap mellan civilsamhällesorganisationer och staden. Vad betyder det att jobba med social hållbarhet i dessa partnerskap? Vad jag har sett är att mänskliga rättigheter och social hållbarhet som på ett teoretiskt plan har rätt olika innebörd och utgångspunkter, i praktiken ofta likställs. Detta innebär i vissa fall att rättigheter och de faktum att de boende i staden är rättighetsbärare hamnar i skymundan.
Vad var det som motiverade dig att studera relationen mellan social hållbarhet och mänskliga rättigheter genom just tvärsektoriella partnerskap i Malmö?
- Relationen mellan civilsamhället och den offentliga sektorn har alltid intresserat mig. Det finns en spänning mellan dessa parter där staden, det offentliga, bär ansvar för att tillgodose människors rättigheter och civilsamhället, om vi ser det som individers gemensamma intressen, representerar rättighetsbärare. I ett partnerskap där dessa två sektorer ska samverka finns det därmed en rad intressanta spänningar som handlar just om rättigheter och om makt, representation och inflytande. Att vi måste lösa stora samhällsproblem såsom ekonomisk ojämlikhet och klimatfrågan på ett gemensamt holistiskt sätt är alla rätt överens om, ofta är det här samverkan kommer in som en del i lösningen. Ibland upplever jag dock att vikten av samverkan och hur det ska gå till beskrivs lite som handlingen i många barnprogram - när alla gör saker på varsitt håll går det dåligt, när alla hjälps åt går de bra. Min forskning visar att samverkan, framför allt i kortsiktiga projekt, tenderar att inte ta viktiga frågor om rättigheter, makt, och representationer tillräckligt i beaktning, eftersom utgångspunkten är att samverkan i sig redan löst dessa problem.
Begreppet "påtvingat deltagande" är en central slutsats i avhandlingen. Vilka konsekvenser kan det få för framtida forskning och praktiskt arbete med social hållbarhet?
- I min avhandling presenterar jag ett begrepp som jag kallar just “påtvingat deltagande”. Men det menar jag att vissa grupper och platser i samhället, ofta marginaliserade grupper och utsatta bostadsområden, utsätts för vad som kan beskrivas just som ett påtvingat deltagande, där deras möjligheter att få sina rättigheter tillgodosedda är villkorade. I min avhandling använder jag begreppet för att prata om sociala projekt och stadsdelsutveckling av olika slag. Studien visar att projekt förläggs in vissa utsatta områden, inte för att människorna där har efterfrågat ett sådant projekt, utan på grund av politiska beslut om att dessa deltagande projekt behövs i vissa områden. Projekten leder därmed också ofta till en projekttrötthet, där människor som bor i utsatta områden inte vill ha ett nytt projekt då de inte efterfrågat projektet och ofta också misstror projektets möjlighet att skapa förändring.
I din analys beskriver du hur fokus på mätbara mål ibland kunde konkurrera med invånarnas – i detta fall Malmöbornas - möjligheter till inflytande. Beskriv detta närmare.
- Ett tydligt exempel från min studie är när Malmö stad beslutade att anpassa sina övergripande budgetmål efter Agenda 2030. För att ett planerat hälsopartnerskap mellan staden och civilsamhället skulle beviljas finansiering krävdes plötsligt att projektet på förhand kunde bevisa hur de skulle bidra till kommunens mätbara hälsomål. Eftersom projektets kärna istället var att låta invånarna själva utforma innehållet och organiseringen utifrån sina faktiska behov, blev de utan finansiering efter förhandlingarna. Min slutsats är att fokus i högre grad borde ligga på att bejaka de boendes behov och främja deras självorganisering, snarare än att styras av kravet på att uppfylla specifika kvoter i fördefinierade kommunala mål. För framtida forskning och praktik innebär detta att vi måste omvärdera hur vi ser på rättigheter.